Nära-döden-upplevelse
En dag när jag var ute på min dagliga morgonpromenad med hunden så avslutades den med en "nära-döden-upplevelse" 1 km från stugan. Ja, där vid krökarna, kom kom en Volvo kombi vrålandes genom kurvorna med en Umeåbo bakom ratten. Ropade på hunden för att hon inte skulle springa ut på vägen men eftersom jag ropade så sprang hon rakt ut på vägen så bilisten girade mot vänster och rakt in i en sten som spräckte kylaren. Bilen studsade upp på vägen igen med grönt kylarvatten forsandes från grillen och kom rakt emot mej som stod fastnaglad av scenariot framför mej. Det var som om jag befann mej i en annan värld, som om det jag såg utspelade sej på en tv-skärm och inte i verkliga livet. Som tur var så stannade Volvon någon meter framför mej och nådde inte ända fram dit jag stod för då skule jag ha varit "toast" idag. Chauffören kom utspringandes ur bilen, knäböjde och höll sej för huvudet medan hans kropp darrade av chock, rädsla och förmodligen lättnad av att ha överlevt olyckan. Själv kände jag mej konstigt nog frånvarande och oberörd. En märklig känsla vid en sådan här situation men det kändes som om jag inte berördes av det som hände utan bara var en iakttagare som iakttog de andra inblandade som betedde sej på diverse konstiga vis. Chaufförens flickvän var "kolugn" och såg till att alla praktiska detaljer togs om hand.
Medan de andra sprang omkring som yra höns så tänkte jag tyst igenom vad det förväntades av mej som hundägare och kom snabbt fram till att allt detta var mitt ansvar. Som hundägare har man inga rättigheter bara skyldigheter och dessutom så får man inte låta hunden gå okopplad. Ringde då min far som är polis och han hjälpte mej igenom denna situation som den "supercop he is".