Äntligen är den här hemska, pinans dag som jag haft sådan ångest över över. Mötte upp mina medresenärer till Bangladesh på Castorskolan kl 07:30 och vi åkte in till Umeå och smittskyddsinstitutet för att vaccineras. Under bilfärden insåg jag att jag var den enda som hade denna löjliga rädsla för sprutorna vi skulle få. Ja, du läste rätt sprutorna! De skrattade och pratade medan jag hade fullt upp med att andas. Väl där så fick vi vänta jättelänge och det gjorde inte saken bättre. Efter ca 30 minuter så vart vi inkallade till doktorn som verkligen tog sej tid med oss. Har faktiskt aldrig träffat en läkare som tagit sej sådan god tid på sej att förklara allt medan hon med pekfingervalsen skrev ut ordinationer och recept till oss alla sex som skulle vaccineras på olika vis. Sedan var det dags för att vänta på sprutorna och då började jag nästan må lite illa. Jag skäms över mej själv och denna reaktion för jag anser mej vara en sansad person och inte sådan bimbo men med facit på hand "whos perfect"? Till sist vart det min tur och jag var så överspänd och nervös att när sköterskan stuckit in sprutan ryckte jag till i motsatt riktning och den gled ut och hon fick med en otålig suck börja om från början. De andra tre sticken klarade jag galant och när jag glatt och med syre i lungorna gick ut ur rummet undrade jag tyst för mej själv varför dessa fyra sekunder vållat mej en sådan ångest. Men nu är jag vaccinerad mot det mesta: Hepati A + B, Japansk enc, Polio, Kolera, Malaria, Stelkramp mm
Det vart ju som min goda blogmadame v skrev: Å du kära vän, det är ingen match för dig...ett ynka litet stick...du starka kvinna (här väljer jag att inte skriva frodig..eller stabil..det kan ju misstolkas he he)..tänk på allt härligt du får se i Bangladesh..du lär nog vara den enda i min bekantskapskrets som åker dit. Du har ju överlevt skott (i r.....n) så ett stick i armen klarar du med bravur!
... och det gjorde jag faktiskt" Ska jag vara ärlig så var det ju så farligt med ett stick i pälsen!!!