Högskaftade tretornsstövlar
På Grönalunds lekpark utspelades mina vårlekar i början på 80-talet. Ja, nu tänker ni Stockholm men jag tänker på Bjurholms pärla Grönalund. I mitten av alla 70-talsvillor fanns en stor grusplan som var tänkt för fotboll men eftersom vi barn hade större krav på fotbollsplan så hade vi egenhändigt flyttat de rostiga, vitmålade fotbollsburarna utan nät till den stora gräsytan på sidan. Grusplanen nyttjades istället till föräldraspolad isbana för skridskoåkning på vintrarna och på vårarna var det en perfekt plats att dika upp och damma vatten till årliga tändsticksrallyn. Det var jag, Lilljonas, Anders, Mats, Magnus och Pär som var mest intresserad av dessa aktiviteter.
Det var under en av dessa turer då vi sprang och jagade de forsande tändstickorna då jag insåg att jag inte var lika snabb som de andra. Jag fick runda en del utav pölarna som vi dikat upp medan "killarna" kunde springa rakt igenom. Tittade ner på mina egna fötter och såg att jag hade ett par mörkblåa, blanka, seglarstövlar med vita, gummerande kanter medan de andra hade mörkgröna, högskaftade Tretorns med knytning längst upp. Varför denna knytning finns där har jag ingen aning om än idag men de höga skoskaften var som en hägring. Om detta hade varit en film hade man fått se dessa tretorns genom ett guldskimmrande sken för det var så jag såg dom.
Där och då fick jag ett mål, sådana stövlar skulle jag bara ha. Släppte allt som hade med tävlingen att göra och sprang hem till mamma och satte igång med en terror som inte var av denna värld. Jag lovade högtidligt att jag skulle göra allt bara jag fick dom där stövlarna. Jag tror till och med att jag fällde en och annan tår men mamma stod hårdnackat emot med argument som jag tyckte var löjliga. Vad gjorde det att jag redan fått nya stövlar som var fullständigt vattenavvisande, dyra och snygga. Man kan bara inte kan köpa saker hur som helst bara man tjatar om det. Efter tre dagars tjatande veknade hon till sist. Antingen hade hon förstått hur viktigt detta var eller så ville hon bara få frid i huset. Vi packade in oss i bilen, åkte vi iväg till byns skoaffär och köpte de grönblanka, högskaftade stövlarna som doftade starkt av gummit de var tillverkade av. Jag han inte mer än hem, knappt ens ut ur bilen innan stövlarna satt som en "smäck" på fötterna och jag stolt sprang ut på grusplanen.
Om mamma stod i köksfönstret och tittade på sin rödlätta, fräkniga dotter som stolt sprang ut till "polarna" för att kaxigt visa att hon minsann var lika snabb som de genom pölarna hädanefter så tyckte hon nog att stövlarna var värd sin vikt i guld. Om hon inte såg det vill jag bara säga tack mamma de VAR värda sin vikt i guld.
Det var under en av dessa turer då vi sprang och jagade de forsande tändstickorna då jag insåg att jag inte var lika snabb som de andra. Jag fick runda en del utav pölarna som vi dikat upp medan "killarna" kunde springa rakt igenom. Tittade ner på mina egna fötter och såg att jag hade ett par mörkblåa, blanka, seglarstövlar med vita, gummerande kanter medan de andra hade mörkgröna, högskaftade Tretorns med knytning längst upp. Varför denna knytning finns där har jag ingen aning om än idag men de höga skoskaften var som en hägring. Om detta hade varit en film hade man fått se dessa tretorns genom ett guldskimmrande sken för det var så jag såg dom.
Där och då fick jag ett mål, sådana stövlar skulle jag bara ha. Släppte allt som hade med tävlingen att göra och sprang hem till mamma och satte igång med en terror som inte var av denna värld. Jag lovade högtidligt att jag skulle göra allt bara jag fick dom där stövlarna. Jag tror till och med att jag fällde en och annan tår men mamma stod hårdnackat emot med argument som jag tyckte var löjliga. Vad gjorde det att jag redan fått nya stövlar som var fullständigt vattenavvisande, dyra och snygga. Man kan bara inte kan köpa saker hur som helst bara man tjatar om det. Efter tre dagars tjatande veknade hon till sist. Antingen hade hon förstått hur viktigt detta var eller så ville hon bara få frid i huset. Vi packade in oss i bilen, åkte vi iväg till byns skoaffär och köpte de grönblanka, högskaftade stövlarna som doftade starkt av gummit de var tillverkade av. Jag han inte mer än hem, knappt ens ut ur bilen innan stövlarna satt som en "smäck" på fötterna och jag stolt sprang ut på grusplanen.
Om mamma stod i köksfönstret och tittade på sin rödlätta, fräkniga dotter som stolt sprang ut till "polarna" för att kaxigt visa att hon minsann var lika snabb som de genom pölarna hädanefter så tyckte hon nog att stövlarna var värd sin vikt i guld. Om hon inte såg det vill jag bara säga tack mamma de VAR värda sin vikt i guld.
